November, dagen innan världen riktar sina ögon mot de amerikanska valurnorna. Det politiska spelet har pågått länge men Caldwell, Idaho är fortfarande opåverkat. Det har varit några härliga höstveckor med vackra kulörer på trädens löv, men idag, representativt för mitt humör, är de tidigare vilt flygande löven klistrade till den kalla asfalten. Tunga av det väl behövda men ack så gråa regnet pekar toppen av de få löv som fortfarande klamrar sig fast på trädens grenar mot den våta marken.
Livet i studentkorridoren tär på mig. Sömnen som jag så innerligt behäver är, om inte direkt störd av ljud från omgivningen, indirekt störd av den frustration jag finner mig själv i när allt annat tystnar. De senaste veckorna har jag försökt att med hjälp av min erfarenhet och diverse böcker granska och tyda min kropps tecken och min tankegång. Resultaten av min självutvärdering är att jag finner mig själv gå till sängs arg och frustrerad kväll efter kväll. Detta i sin tur påverkar kvalitete på min sömn och som direkt effekt av det fortsötter jag den cirkel av oproduktivitet, som i sin tur ökar min frustration som i sin tur påverkar min sömn. Så fortsäter det vecka in och vecka ut, trots mina studer av behag, som när jag igår tillbringade dagen i Barnes&Nobles, en bokaffär med en läsavdelning, Jag njöt av tystnaden, lugnet och kännslan av att vara i en lokal som uppmuntrade och stimulerade läsning.

Vardagsmat

Drygt två veckor har gått och vardagsrutinerna börjar krypa in under skinnet. Tyvärr måste jag säga att det inte är den mest positiva era jag går igenom nu. Efter förra helgen hade jag humöret uppe, firandet av min 21 årsdag var väldigt lyckat. Jag kunde njuta av umgänget och de fester vi var på mest av anledningen “man fyller bara 21 år en gång”. Vad jag nu har upplevt är att det som för mig var att stretcha mina gränser när det kommer till festande är vardagsmat här. Det som jag med lätt ansträngd min njöt av en helg är vad de flesta flyr till, om inte varannan dag så i allfall hela helgerna. Den ständiga flykten från verkligheten som infinner sig hos de jag ser omkring mig rättfärdigar tydligen deras oanständiga uppförande. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle försöka att inte döma, jag ville inte stänga in mig med någon sorts förhastad brådmogenhet. Nu har jag sett vad som pågår på festerna och känner inte någon som helst drift att delta i den lössläppta köttmarknad där de inblandade är i det stadiet där det fortfarande är häftigt att beskriva den föregående natten med ett stolt – Jag kommer inte ihåg någonting, eller ett revolutionärt ”I don’t give a fuck”. Det är nog det som frustrerar mig mest, hur lätt människor här kommer undan med just det gensvaret – att de inte bryr sig.

Helgen började relativt bra med en fotbollsmatch och sedan grill hos en av killarna i laget, kvällen flyter på och jag snackar med en trevlig fyr men blir snabbt kallad åt sidan av en tjej som säger – bara så du vet så pratar han bara med dig för att du är blond. Jaha tänkte jag. Skönt att veta att den enda killen som faktiskt inte är full över öronen, pratar utan att dregla har en sådan beundrarskara. På väg hem stannar jag till vid ett av fraternity husen det osar sex, alkohol, diverse droger och andra mindre trevliga kroppsodörer. Jag går hem. Efter en snabb titt på klockan drar jag slutsatsen att om jag går till sängs nu så kan jag fortfarande stiga upp utan alltför missgynnad sovrytm. Efter ett par timmar utlöses brandalarmet och 250 elever måste evakueras. Anledningen? En kille som i sin första fylla bestämde sig för att ta en brandsläckare och spruta ner hela köket. Skolan måste betala 800 USD och alla elever tvingas stå ute i den numera ganska kalla natten i två timmar medan skolans säkerhets team tog fingeravtryck och städade upp efter den flyende fulla studenten. Jag tror att de har funnit den ansvarige nu. Ryktena sprids. Rykten – vissa tenderar att livnära sig på dem. Eftersom att min sömn blev avbruten kändes hela lördagen misslyckad. Jag kunde inte vakna när jag planerat, mina ögonlock ville oavbrutet återförenas med de undre slemhinnorna.

Hela lördagen gick jag runt och var hänsynslöst ärlig. Jag blir så trött på den ytlighet som dominerar samtalen här. Som med allt annat i livet kan man acceptera en begränsad dos av allt men när det inte finns något som väger upp ignoransen och ytligheten blir det svårare.
De internationella studenterna är annorlunda även om man ser att de som har vart här en längre tid har adapterat många av de vanor som infinner sig mer naturligt hos de infödda. Tilläggas skall att de internationella studenter som studerar här ofta kommer från en situation liknande den som Amerikanarna kommer ifrån, hårt hållna och med mycket att revoltera från.

Den akademiska delen är relativt sett stimulerande. Speciellt psykologin. Vi får högre betyg av professorn om vi involverar oss i någon sorts av terapi. Något som skolan betalar och uppmuntrar. Resurserna och förutsättnigarna för enorm utveckling finns. Vart går det fel? Psykologilektionerna består mestadels av gruppdiskussioner baserat på analyser av vårt dagliga beteende. Det är inte endast en gång min haka har fallit mot nyckelbenet när jag hör mina medstudenters spontana, dock föga utvecklade teorier rörande anledningarna till deras beteende. Just i psykologi är det underbart att vi inte är en homogen grupp av studenter.

Nu får det vara nog – en biologi uppsats om genetikens förklaring till varför Siamesiska katter har mörka extremiteter väntar.
Tusen tack för alla födelsedagsönskningar!
Klara

Introduktionen är över

Drygt en vecka har gått och detta är vad jag upplevt!
På flyget hit upplevde jag inte på några större missöden, frånsett att jag fick springa som en virrig höna för att hinna med flyget från Paris och att jag hade en ack så söt men ej så tyst bäbis bakom mig på den 13 timmar långa flygningen till Salt Lake City, att mina väskor inte sprang lika snabbt som jag gjorde på Charles de Gaulle utan ankom 3 dagar senare, så gick det väldigt bra. De sista timmarna på flyget var nervösa med anledning av att jag börjat prata med min granne och det första han sa när jag sa att jag skulle studera i Caldwell, Idaho var ”I assume you’ll buy a car and get out of there as much as you can” . Lovande tänkte jag! När jag senare väntade på flyget vidare satt jag och betraktade min omgivning; halvfeta, vita, cowboybootsbärande och snacks ätande Amerikanare. Mums.

Den timmes-långa flygningen från Salt Lake City till Boise var otroligt vacker och jag förstår varför Salt Lake City heter som den gör! Jag konverterade inte till mormon och utsikten var helt underbar- kullar, berg, slätter, sjöar, vattenfall och floder - dock ingen grönska!! Ni som vet hur det såg ut i Argentina där jag bodde kan ungefärligt relatera till hur det såg ut: platt och torrt med höga berg i horisonten. Min studievägledare hämtade mig på flygplatsen tillsammans med några andra nytillkomna studenter. Bilresan till skolan tog 40 min på motorvägen i full rusningstid. Och allt jag såg var torra slätter utan ngn som helst vegetation glädjen blev därför ännu större när jag kom till skolan och jag ser campuset uppenbara sig som en grön oas. Det är ett helt otroligt vackert skolområde, anrikt med fina gamla byggnader, skolan är den äldsta i staten och grundades 1891. Att det är så grönt beror på att de vattnar HELA tiden, men tydligen försvarar de det med att de har ett vattningssystem som tar vatten direkt från floden som ligger en bra bit bort. Jag uppskattar i alla fall grönskan otroligt mycket!

Jag träffade nu också Ayesha. Det är så otroligt härligt att hon är här och det har gjort min adaption till livet här mycket smidig. Hon har introducerat mig till bra människor och jag har funnit mig en krets som jag trivs i. Den första veckan var det endast internationella studenter på skolan och det var nog bra att uppleva hela alltet i olika steg- att inte bli inskyfflad bland de lokala fullt ut på en gång. Nu är dock den delen också avklarad och det är, hm, intressant!

Gång på gång får vi internationella studenter höra hur viktigt det är att vi är här, hur uppskattade vi är och att vi ger så mycket till skolan bara med vår existens på skolan. Ja ni vet- superlativen haglar. Skolan bjöd ut oss på restaurang fyra kvällar i rad, tog med oss på nöjesfält och rafting- shoppingtur (den delen betalde de dock inte!;)) Vi hade middag med presidenten( inte Bush, utan skolans president) och promenerade i hans rosenträdgård. Ja kan ni tänka er.

Dagen kom då jag skulle registrera mig för vilka lektioner jag ville läsa och det hade de redan listat ut så jag behövde inte direkt göra ngt. Min studiehandledare är mycket bra och har redan en plan för mig! Skönt. Nu på hösten blir det Biologi och Psykologi som huvudämnen och lite historia, engelska (skrivkurs) och självförsvar utöver det. Jag har köpt böcker för många dollar, och lider med dem som inte får det betalt av skolan. Det leder mig in på min rumskamrat Amaya. Jag kunde verkligen inte önskat ngn bättre att dela rum med. Hon är definitivt den trevligaste 1:a års studerande jag mött fram till nu. Vi kommer mkt bra överens. Hon betalar för sin skolgång här, har två jobb och jag lider verkligen med henne. Hennes föräldrar vill inte ta lån så hon sliter. De inser inte riktigt vad det kommer att innebära för hennes studieresultat tror jag. Jobben ger endast 6 USD/timmen och det kändes inte mer än rätt att jag betalade kylskåpet, kaffemaskinen och högtalarna. Det är inte svårt att upptäcka baksidorna av the American Dream. 40 kr timmen i lön är inte proportionerlig minimumlön med levnadskostnaderna här.

Gymmet och maten är två saker som jag är väldigt imponerad över. Vilken otrolig lättnad det var att komma in i matsalen och få en föreläsning om ekologisk och närproducerad mat. Jag satt och log för mig själv! ALL annan mat är dock helt otroligt äcklig rent ut sagt. Man kan verkligen inte köpa bra mat i affärerna här. Om man vill köpa ngt någorlunda fräscht och färskt kostar det enormt mycket medan den halvfabrikerade maten är billig. Vi har fem kockar i matsalen som tillagar maten precis som vi vill ha den, med tomater och kryddor från den egna trädgården. Tilläggas skall att det också finns, hamburgare, pommes, läsk, doughnuts, chips och muffins- om ngn skulle vilja ha, och det går åt kan jag lova. Chips och läsk till frukost. Var det någon som viskade ohälsosamt, nej nej inte alls- jag förstår verkligen inte varför de är halvfeta allesammans.
Jag har fått dra ner på sarkasmen en del.. Men Ayesha förstår mig. Tur det. Man vet aldrig vad man kan smälla i folk, det är så lockande att vara sarkastisk hela tiden men risken är allt för stor att det roliga inte förstås. Jag flinar dock på insidan. Muahahah.

När alla förstaårs studenter hade flyttat in åkte vi på vildmarksupplevelse fyra timmar här ifrån och pratade om vilka utmaningar som fanns att vänta. Det känns verkligen som Norge om igen. Men jag kunde ju svara på mångas oroliga undringar. Oj vad jag kände mig vuxen. Under de dagarna hade vi även team bildande aktiviteter och jag blev självklart den drivande inom min grupp. Haha ja det är inte helt dåligt för självkänslan det här! Det är nog bra om ni tar ner mig på jorden lite ibland. Vi hade en liten tävling där vi skulle rita en liten cartoon och jag kom med bland de 5 bästa och fick min publicerad i skoltidningen. Vilken start! haha

Det finns en hel del fraternities här, helt enkelt folk som betalar för at vara med in en klubb med sjuka inträdesprov, ett hierarkiskt system som liknar värsta sekten MEN de som inte är med är välkomna till deras fester och de har ofta hus utanför skolområdet. Det finns ett gäng som är trevligt och där har de mina första festupplevelser ägt rum. Precis om på film, men där som på alla andra ställen finns det trevliga människor som inte klistrar fast rumpan på ngn annan. Riktigt komiskt att titta på. Gratis öl är det också. Kingstone light, billigt och inte gott alls, så sofistikerade Klara dricker vin. Skolområdets vakter patrullerar och hämtar en vart man än är om man skulle komma i fel händer. Skönt att veta och, nej, jag har inte behövt utnyttja den möjligheten.

Skolan har ett fotbollslag som även de har ett hus utanför skolområdet. Men de är ju inga stjärnor på plan direkt. Men men, söndagarna är trots detta ägnade till fotboll☺

NU skall jag ut och springa en liten tur innan lunch.

Det ligger lite bilder på Facebook

Allt från mig,
Howdy Howdy

Tiden ger mig cred.

I dag när jag öppnade min mail hade jag fått tre personliga mail bland alla erbjudanden och informationsblad. Det första gjorde mig så otroligt glad- vänner som man inte hört från på lång tid som skriver ett rörande mail värmer mitt hjärta. Eduardo, käre vän jag vet inte om stolt är det rätta ordet men ngn känsla liknande stolthet kommer upp när jag läste mailet från honom. Han är en av dem som jag hyser otroligt stor respekt för men som inte har haft så lätt att bli förstådd, som många forntida konstnärer och revolutionärer kan jag tänka mig. För att inte tala om nutida. Historien skall frikänna mig var det visst en vis man som sa. Och nog är han förlåten alltid! Jag har ett kuddfodral signerat Matute som jag på två år inte tvättat- inte använt heller skall tilläggas- minnen väcka till liv. En sådan mans vänskap är mer värdefull än tusentals kronor. Det värmer att han uppskattar min.

Mail nummer två var från College of Idaho där jag skall tillbringa det kommande året. jag inser mer och mer att jag kommer få det tufft socialt sätt för vissa saker är jag inte beredd att kompromissa med. Men jag har alltid Ayesha och det gör mig lugn. Jag inser samtidigt att jag kommer få en otrolig möjlighet för utmärkta undervisningstimmar och även att resa runt och möta mina kära vänner- bland annat den ovannämnda. Sedan att kunna åka till Argentina över jul är något jag ser väldigt mycket fram emot. Jag framkallade romantiska bilder igår. Ohh vilka minnen. Mailet innehöll information om min kommande boende situation. Min rumskamrat verkar vettig- på pappret så jag är positivt inställd.

Mail nummer tre då. Sist men inte minst ett mail från Ayesha. Inga ord behövs. 46 dagar till återföreningen!

Jobbet stimulerar fortfarande trots att jag försov mig i morse är humöret på topp. Det är föga smickrande men värre har jag sett. Jag tar en uppfrächning på lunchrasten.

Jag blir så glad av mail.
Sista rycket innan lunch!

Vaccinationer..

Jag förstår att mina föräldrar inte vill proppa mig full med sprutor när jag var liten men det har orsakat lite extra stress för mig nu. I dag var jag på vårdcentralen och fick Mässlingen, röda hund och påssjuke vaccin. SSK planterade även ett tuberculin test på armen för att kolla om jag är smittad av Tuberculos. Om jag har tendenser åmåste jag vaccineras för det också. Det står att jag kan känns mig lite febrig och sjuk av vaccinet jag fick men än så länge har jag inte hört ngt. 

Jag har plockat bär i dag och strykt tvätt- jag måste säga att det känns konstigt att "bara" jobba. De senaste åren har jag antingen haft alldeles för många jobb eller jätte mycket skolarbete under sommaren. I år har jag ingentig. Jag skall plugga lite biologi när det närmar sig men förutom det njuter jag bara av att komm ham vid 5-tiden och ta hand om mig själv. Jag läser FN's rapport om Palestina-Israel konflikten och det skrämmer mig hur mycket som har tillåtits gå fel på vägen. 

Jag fick avreagerat mig lite igår men tappade lite kontrollen över födointaget. Men gott var det- lax- grillade grönsaker och inte att förglömma Ben & Jerrys ice cream och pringles. Uäk. Jag känner mig alltid bakis när jag har ätit för mycket socker. Uääk. men det var gott i stunden.

Jag hade tänkt att träna idag men jag känner mig lite dåsig. Vaccinet kanske har satt sina spår. Jag går nog på promenad senare istället.  Jobbet är fortfarande underbart. Verkligen. 

jag jag jag- väntar på att Ayesha skall höra av sig. Jag har inte hört från henne på jätte länge, nu är det bara 47 dgr kvar..

Underbart.

Frustrerande.

Grodan tittar på mig som om jag borde veta.

Nu kommer Åse och Dan coh sakll bo här i ngn dag. det är nästan fint städat..

Borde kanske göra ngt åt det!

Jag är rädd..

.. rädd för att inget kunna göra åt vad jag vet. Rädd för att vakna upp en dag och inse att jag var en av dem, en av dem som inget gjorde, en av dem som bara stod där- en av dem som med sin tystnad höll med. Aktion är enda medlet. Jag vill viga mitt liv åt kampen- den kampen som vi alla måste bidra till. Den kampen som bara likgiltighetet och de fördömmande regerande  ta ifrån oss. De är på bra väg, jag dras in och ut ur den blåa dimman. Dimman som inte får dig att vakna till med sin kyliga humiditet utan dimman som lägger sig som ett lock över huden- som slutar andas, den gelé-aktiga dimman som lägger sig som en hinna längs venerna och artärernas inre väggar likt resultatet av de tanke fattigas onormalt höga cholesterol. 

låt oss vara bättre än så- säg mig snälla att det finns hopp.

Jag gråter mig till sömns- tankarna är fokuserade.

Mitt hopp är att omvända den ännu ej dominerande upgivenheten till motivation

Matematik?

Som en kort paus i mattepluggandet vill jag bara upplysa om att det inte är kört på mattefronten. Jag har fått hjälp av Olof, som med sitt tålamod hjälpt mig att få hoppat om matematik-mig tillbaka. halt otroligt vad ngra timmars rådgivning från rätt assistance kan göra.

Ayesha har skrivit till mig, Disa kommer hem i morgon, Jag har sista tentan i morgon OCH Sveriga grekland slutade 2-0. Livet leker lite. 

Det är itne så att jag vet allt jag borde veta ang. matten men det jag kan nu ligger som en grund och jag kan genomföra kvalificerade gissningar (?) och det är mer än vad jag kunnat på den här nivån tidigare!

UNDERBART!

Tänk bara, tänk om, jag skulle fått den här hjälpen lite tidigare, tänk om jag kunde ha svalt min stolthet lite tidigare. Jag har bara mig själv att skylla. Det kunde ha förändrat mitt liv. Oj vad drastiskt det lät men det skall tilläggas att den tyngd matten har vägt på mina axlar är nog svår för andra at förstår.. Jag skulle helt spontant säga att den fram till nu har gjort mitt liv mycket jobbigare. Och det kan ju vara skönt att veta att en uppgång i mattekompetens kan få mitt liv att bli så mycket bättre. Undra vad fler saker som går runt och tynger mig. 

Ahhhh vad skönt det skall bli i morgon när jag går ut ur den tenta salen och kan lägga det bakom mig- för nu iallfall- förutsatt att jag klarar det. Vilket absolut inte är säkert. Men jag behöver ngn som tror på mig för att jag skall tro på mig själv- detta gäller mest i matte, på personliga planer tror jag verkligen på mig själv, det tål att tilläggas. haha så att det inte gås runt och tros att jag inte tror på mig själv, för det gör jag- bara inte när det gäller matte. haha och de andra naturvetenskapliga ämnena. Men det här var vändpunkten-- 

KOM IHÅG DET NU KLARA!!!

-Att det går om  man bara ger sig fan på det.

...och föresten, min fotbollspassion till trots, jag håller med Jonas- Det är en överskattad sport, Zlatan var inte bästa man på plan igår detta till trots låter jag mig ryckas med-bara under de här veckorna, intalar jag mig- och sjunger med glädje Who's the man- ZLATAN, För många känndes det nog bra att se sverige vinna igår,-Vinna är ju bra-men seriöst Grekland är väll inte bästa måttstocken. Mer spännande blir det på Lördag då Spanien står på schemat. Om Spanien spelar för att vinna vill säga... Då och först då får vi kvitto på hur bra sverige är i dagsläget.

Sen har jag förstått att om sverige går vidare möter de 2 i "dödens"grupp vilket jag skulle gissa blir Italien (om inte Frankrike rycker upp sig) Och då vet man ju hur det går. haha

Tillbaka till matten.

Jag fick ju läxa:)

Flykten från friheten

Jag försöker fokusera men mina tankar bara flyger omkring. Jag har försökt allt men inget funkar. Jag blir stressad av den massiva arbetsbörda som ligger framför mig. Allt som behöver göras. Jag är rädd för att inte bli klar i tid. Jag vet att jag aldrig kommer bli fördig frågan är bara om det är nog ändå, om jag trots detta kan klara det. Skolan är snart slut men till min stora förfäran är proven tidigarelagda och det klumpar sig i magen när jag tänker på varje kapitel jag har att ta igen, på alla papper som behöver fyllas i och skickas. Dåliga vanor tas upp igen-gamla mönster återkommer, stressen som skapas av att gå igenom detta ensam är outhärdlig. Jag har stängt in mig i ett hörn vars väggar skjuter bort mig likt elektriska stötar varje gång jag söker stöd och något att luta mig mot. 

Jag vill fly, lägga benen på ryggen och fly. Det eller lägga mig och sova för att vakna upp när allt är över. Gång på gång söker jag tänka ut en lösning men allt bottnar i att endast jag kan ta tag i den, endast jag kan ta besluten som bestämmer min framtid. Jag är nära på att ge upp-det vore klokast om jag gjorde det. Gav upp för att ge det hela en ny chans när jag får möjlighet att börja om. Jag söker alltid att börja om. Någon gång måste jag ta tag i saker och ting. Men inte nu, inte här. Jag vill bort.

Flykten från friheten gör sin påmind. 

Frigjord men inte fri.

Frysen är frusen!

Titeln är dagens kodord! Gissa vad jag syftar på om ni kan! Nej nu skall jag inte sprida gåtor utan vettiga svar utan istället uttrycka min glädje över att sommaren snart är här. Jag är nu, äntligen omgiven av personer som gör min tillvaro här i krokarna så mycket drägligare. Passligt att jag skal känna så nu när också mitt avsked nalkas- men det är jag van vid nu vid det här laget. 

I fredags åkte finklänningen på för första gången på två år och jag tror faktiskt att jag bär upp den bättre nu än vad jag gjorde den dagen den var ägnad. Det kändes bra och den åker nog med i resväskan till Idaho. Jag har kalkylerat att minst hälften av vad jag packar ner kommer vara av den sort att det inte ingår i min vardagskläder. Vinterjackor, skidkläder, balklänning, andra finklänningar, skor osv. Allt detta för att jag resonerar som så att det är bättre att köpa vardagskläder istället för nya uppsättningar av det som jag redan investerat ordentligt i. Grundplagg är ändå trevligt att förnya. Hemresan blir dock värre. Då blir det loppmarknad innan jag åker. Eller så stannar jag ett år till-det vet man aldrig. 

Pluggandet har kanske inte varit det mest effektiva men gett bra resultat, biologiprovet kändes mycket bra och det luktar rekord i antal uppnådda poäng, vilket borde resultera i högsta betyg. Nu är det bara en omtenta som skall göras i morgon pga att jag missade den första när jag hade mina retakes. Men jag ser ett slut på det. 

Jag har inhandlat ett par nya piké tröjor och även en del rättvisemärkta kläder, bla ett par skor som jag är mycket nöjd med! De är av den högre modellen och jag blir 188 cm lång med dem men jag tycker om det och har slutat anpassa mig efter min omgivning när det gäller att inte sticka ut på längden. Snygga, sköna och sommriga! 

Jag kan räkna upp fem personer som kommer bli glada eller framför allt lättade över att jag flyr landet. Inga namn nämnda men det skall blir skönt att lämna det bakom sin för alltid. 

Nu är det Morfologi som gäller, och det är inget som lockar. Provet i morgon prioriteras sådär lagom mycket då jag ser fram emot att se Champions League  finalen i kväll. Håller nog på Man U. Är inte så insatt i den Engelska ligan men bra är den! Zlatan däremot, oemotståndlig men inte nära värd den extrema uppståndelse han fick efter avgörandet i serie A. Men bra var det, jag har gett upp min moral när det kommer till elitsidrottsmän. Penningflödet är ofantligt och jag kan inte rättfördiga det med ett enda argument-MEN jag älskar det. Sporten, när skall vi bli rättvisa och tänka på kollektivet? Jag tycker för övrigt att en obligatorisk avgift till a-kassan för alla är en bra idé!

Jag springer på och attackerar uppförsbackarna mer än någonsin. Skall man föresten ha en vilodag? Jag vill inte men det kanske är en investering i ork. En blandning av gym och löpning borde vara bra. Tränade på gymmet igår men är inte överförtjust över resultatet, det går så snabbt att biffa upp nacken och det är inte vad jag eftersträvar. Anton Bergs mörka fairtrade-choklad är höjden av njutning för mig nu tillsammans med endorfinet från träningen. Underbart!

Anine på framsidan av Solo, snygg- skall se till att kontakta henne innan jag åker till LA, jag är ju lite förtjust i det livet hon lever måste jag säga. Även om det räcker att betrakta det på avstånd. Undra hur det skulle vara att leva hennes liv för en dag. Spännande.

Jag tycker för övrigt om vår föreläsare i biologi. Kompetent och pedagogisk.

Från och med Lördag passar jag min systers lägenhet, och det är tillsammans med titeln lösningen på allt!

I god form!

Nu har jag avslutat IB för alltid, I dag hade jag det avslutande Spanska provet och det gick helt efter förväntan. Helt enkelt helt underbart bra. Det bara flöt på och jag kunde med lätthet genomskåda de fällor som sats upp av provskrivaren. Det känns så otrloligt skönt att veta att spanskan mer eller mindre sitter nu, så klart på en bas nivå men då kommer det nog bli betydligt lättare att ta det på allvar när jag börjar på universitetet. Jag har fått kontakt med en kille som skall börja sammtidigt med mig på skolan och det är lungande att se honom stödja Obama, för mina fördomar och efterforskningar säger att det är en republikansk stat och då kan de vara skänt att utbyta tankar med ngn som har en bakgrund lite mer lik ens egen. Killen är i grunden från Tyskland förövrigt- och det är lovande. 

Förutom att jag avklarat mina extratentor har jag också kommit igång med tränandet. Joakim inspirerade mig med sin konsekvens och nu är jag på gång på riktigt. Jag skall inte låta mig släppa det här nu, det är viktigt för mig att vara i form när jag anländer till C of I så att jag kan kavlificera mig till löpar teamet eller ngn annan sport- jag vill aldrig glömma hur viktigt det är för mig att leva ett fysiskt aktivt liv, den stimulationen är viktigare än ngn annan!. 

Inte för att jag skall börja spekulera om det än men jag hoppas verkligen att jag kan hitta en träningskompis som kan stötta mig på vägen mot de mål jag har! Jag är spänd på det här! Tror det kommer bli bra, allt jag behöver göra nu är bara att tro på det själv och motstå all skeptis från mina uwc kompisar. Kan de inte bara vara nöjda med att jag är relativt nöjd. Jag är ju inte helt nöjd men jag har tagit ett beslut så respektera det och sluta gnälla. Jag vet om alla nackdelar som det innebär, jag vet vad jag ger mig in på, lita på det. Det beslutet jag tog när jag tackade ja var nog ett av de jag grubblat mest över någnsin.  Det ordnar sig. Det gör det alltid!

Underbara sommar

Doften av havet når mig med den lätta sommarbrisen, tvätten hänger och torkar i solen och jag sitter här med nya låtar på datorn, på terrassen med en hallonsmothie i handen och njuter för fulla drag. Den svenska sommaren är något alldeles speciellt och det är nog den som stoppar mig från att lämna landet permanent.  Jag har finaliserat min ansökan för visum och dagen kommer allt närmare då jag flyttar. Känslan som framträder när jag tänker på att åka gör mig ytterst ambivalent. Det är inte helt lätt det här- Men någon stans måste jag inse att eftersom att jag inte har ngt annat planerat till hösten så är det ett skapligt alternativ. jag tror verkligen att jag kommer njuta av min tid där men samtidigt har jag insett att jag gör det lite som ett sista alternativ och att jag alltid försvarar mig när jag förklarar för min omgivning att jag åker. Det är ngt som definerar mina olika vänskapskretsar. Till de som känner mig från innan jag åkte till UWC och Argentina blir beskedet mottaget med förtjusning och de verkar inte spela ngn roll att det är till ett medelmåttigt universitet jag skall åka, som dessutom ligger i ingen stans och i värsta redneck staten. De tycker verkligen att det är häftigt med stipendiumet och att jag skall åka till USA. De som jag lärt känna under UWC tiden och därefter har lite mer distans till det hela och det är nu mitt försvarstal brukar komma in i bilden. Att jag åker pga att det är gratis osv. Det är till mesta dels sant men jag känner att mina två vänskapskretsar reprensenterar de två röster som påverkar mitt beslut. Jag är smickrad över att mottaga ett stipendium på en summa som betalar allt för mig under 4 år. Till och med resor. Samtidigt känner jag att jag borde satsat högre. När jag skickade in mina ansökningar och fick mail om behov av komplettering gjorde jag inget åt det. Att jag lade ner mer tid på C of I var endast och ENDAST för att Brian var så påstridig, och de tär klart jag är glad för det nu, men han lade verkligen ner energi på att övertyga mig om att det var det rätta beslutet att ta. Om ngn från de andra universiteten skulle lagt ner en gnutta mer personlig tid på min ansökning skulle jag kanske vart på väg till ett universitet som kommer ge mig mer stimulans. Jag tvekar inte på att lärarna är kompetenta och att jag kommer få akademisk stimulans men det är utanför klassrummet jag är orolig för att jag skall känna mig ostimmulerad. Till min tröst vet jag att jag har Ayesha och det värmer gott i hjärtat. Sedan vet jag att jag skall åka tillbaka till Argentina på jullovet och med eller utan Ayesha kommer det bli en underbar upplevelse fylld med kära återseenden, sol och maximal njutning. Sen vet jag också mycket väl att jag dels åker för att uppleva USA på riktigt, jag ser det som en studieresa, jag skall dra igenom städerna; Los Angeles, New York, Huston, Philly, Florida och njuta av de upplevelser som jag ständigt törstar efter.

...Don´t let me be missunderstood- Santa Esmeralda är låten som flödar ut genom högtalarna och jag lägger mig en stund till i solen innan jag på allvar sätter i gång med Spanska pluggandet...