Doften av havet når mig med den lätta sommarbrisen, tvätten hänger och torkar i solen och jag sitter här med nya låtar på datorn, på terrassen med en hallonsmothie i handen och njuter för fulla drag. Den svenska sommaren är något alldeles speciellt och det är nog den som stoppar mig från att lämna landet permanent. Jag har finaliserat min ansökan för visum och dagen kommer allt närmare då jag flyttar. Känslan som framträder när jag tänker på att åka gör mig ytterst ambivalent. Det är inte helt lätt det här- Men någon stans måste jag inse att eftersom att jag inte har ngt annat planerat till hösten så är det ett skapligt alternativ. jag tror verkligen att jag kommer njuta av min tid där men samtidigt har jag insett att jag gör det lite som ett sista alternativ och att jag alltid försvarar mig när jag förklarar för min omgivning att jag åker. Det är ngt som definerar mina olika vänskapskretsar. Till de som känner mig från innan jag åkte till UWC och Argentina blir beskedet mottaget med förtjusning och de verkar inte spela ngn roll att det är till ett medelmåttigt universitet jag skall åka, som dessutom ligger i ingen stans och i värsta redneck staten. De tycker verkligen att det är häftigt med stipendiumet och att jag skall åka till USA. De som jag lärt känna under UWC tiden och därefter har lite mer distans till det hela och det är nu mitt försvarstal brukar komma in i bilden. Att jag åker pga att det är gratis osv. Det är till mesta dels sant men jag känner att mina två vänskapskretsar reprensenterar de två röster som påverkar mitt beslut. Jag är smickrad över att mottaga ett stipendium på en summa som betalar allt för mig under 4 år. Till och med resor. Samtidigt känner jag att jag borde satsat högre. När jag skickade in mina ansökningar och fick mail om behov av komplettering gjorde jag inget åt det. Att jag lade ner mer tid på C of I var endast och ENDAST för att Brian var så påstridig, och de tär klart jag är glad för det nu, men han lade verkligen ner energi på att övertyga mig om att det var det rätta beslutet att ta. Om ngn från de andra universiteten skulle lagt ner en gnutta mer personlig tid på min ansökning skulle jag kanske vart på väg till ett universitet som kommer ge mig mer stimulans. Jag tvekar inte på att lärarna är kompetenta och att jag kommer få akademisk stimulans men det är utanför klassrummet jag är orolig för att jag skall känna mig ostimmulerad. Till min tröst vet jag att jag har Ayesha och det värmer gott i hjärtat. Sedan vet jag att jag skall åka tillbaka till Argentina på jullovet och med eller utan Ayesha kommer det bli en underbar upplevelse fylld med kära återseenden, sol och maximal njutning. Sen vet jag också mycket väl att jag dels åker för att uppleva USA på riktigt, jag ser det som en studieresa, jag skall dra igenom städerna; Los Angeles, New York, Huston, Philly, Florida och njuta av de upplevelser som jag ständigt törstar efter.
...Don´t let me be missunderstood- Santa Esmeralda är låten som flödar ut genom högtalarna och jag lägger mig en stund till i solen innan jag på allvar sätter i gång med Spanska pluggandet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar