Jag är rädd..

.. rädd för att inget kunna göra åt vad jag vet. Rädd för att vakna upp en dag och inse att jag var en av dem, en av dem som inget gjorde, en av dem som bara stod där- en av dem som med sin tystnad höll med. Aktion är enda medlet. Jag vill viga mitt liv åt kampen- den kampen som vi alla måste bidra till. Den kampen som bara likgiltighetet och de fördömmande regerande  ta ifrån oss. De är på bra väg, jag dras in och ut ur den blåa dimman. Dimman som inte får dig att vakna till med sin kyliga humiditet utan dimman som lägger sig som ett lock över huden- som slutar andas, den gelé-aktiga dimman som lägger sig som en hinna längs venerna och artärernas inre väggar likt resultatet av de tanke fattigas onormalt höga cholesterol. 

låt oss vara bättre än så- säg mig snälla att det finns hopp.

Jag gråter mig till sömns- tankarna är fokuserade.

Mitt hopp är att omvända den ännu ej dominerande upgivenheten till motivation