Tiden ger mig cred.

I dag när jag öppnade min mail hade jag fått tre personliga mail bland alla erbjudanden och informationsblad. Det första gjorde mig så otroligt glad- vänner som man inte hört från på lång tid som skriver ett rörande mail värmer mitt hjärta. Eduardo, käre vän jag vet inte om stolt är det rätta ordet men ngn känsla liknande stolthet kommer upp när jag läste mailet från honom. Han är en av dem som jag hyser otroligt stor respekt för men som inte har haft så lätt att bli förstådd, som många forntida konstnärer och revolutionärer kan jag tänka mig. För att inte tala om nutida. Historien skall frikänna mig var det visst en vis man som sa. Och nog är han förlåten alltid! Jag har ett kuddfodral signerat Matute som jag på två år inte tvättat- inte använt heller skall tilläggas- minnen väcka till liv. En sådan mans vänskap är mer värdefull än tusentals kronor. Det värmer att han uppskattar min.

Mail nummer två var från College of Idaho där jag skall tillbringa det kommande året. jag inser mer och mer att jag kommer få det tufft socialt sätt för vissa saker är jag inte beredd att kompromissa med. Men jag har alltid Ayesha och det gör mig lugn. Jag inser samtidigt att jag kommer få en otrolig möjlighet för utmärkta undervisningstimmar och även att resa runt och möta mina kära vänner- bland annat den ovannämnda. Sedan att kunna åka till Argentina över jul är något jag ser väldigt mycket fram emot. Jag framkallade romantiska bilder igår. Ohh vilka minnen. Mailet innehöll information om min kommande boende situation. Min rumskamrat verkar vettig- på pappret så jag är positivt inställd.

Mail nummer tre då. Sist men inte minst ett mail från Ayesha. Inga ord behövs. 46 dagar till återföreningen!

Jobbet stimulerar fortfarande trots att jag försov mig i morse är humöret på topp. Det är föga smickrande men värre har jag sett. Jag tar en uppfrächning på lunchrasten.

Jag blir så glad av mail.
Sista rycket innan lunch!

Vaccinationer..

Jag förstår att mina föräldrar inte vill proppa mig full med sprutor när jag var liten men det har orsakat lite extra stress för mig nu. I dag var jag på vårdcentralen och fick Mässlingen, röda hund och påssjuke vaccin. SSK planterade även ett tuberculin test på armen för att kolla om jag är smittad av Tuberculos. Om jag har tendenser åmåste jag vaccineras för det också. Det står att jag kan känns mig lite febrig och sjuk av vaccinet jag fick men än så länge har jag inte hört ngt. 

Jag har plockat bär i dag och strykt tvätt- jag måste säga att det känns konstigt att "bara" jobba. De senaste åren har jag antingen haft alldeles för många jobb eller jätte mycket skolarbete under sommaren. I år har jag ingentig. Jag skall plugga lite biologi när det närmar sig men förutom det njuter jag bara av att komm ham vid 5-tiden och ta hand om mig själv. Jag läser FN's rapport om Palestina-Israel konflikten och det skrämmer mig hur mycket som har tillåtits gå fel på vägen. 

Jag fick avreagerat mig lite igår men tappade lite kontrollen över födointaget. Men gott var det- lax- grillade grönsaker och inte att förglömma Ben & Jerrys ice cream och pringles. Uäk. Jag känner mig alltid bakis när jag har ätit för mycket socker. Uääk. men det var gott i stunden.

Jag hade tänkt att träna idag men jag känner mig lite dåsig. Vaccinet kanske har satt sina spår. Jag går nog på promenad senare istället.  Jobbet är fortfarande underbart. Verkligen. 

jag jag jag- väntar på att Ayesha skall höra av sig. Jag har inte hört från henne på jätte länge, nu är det bara 47 dgr kvar..

Underbart.

Frustrerande.

Grodan tittar på mig som om jag borde veta.

Nu kommer Åse och Dan coh sakll bo här i ngn dag. det är nästan fint städat..

Borde kanske göra ngt åt det!

Jag är rädd..

.. rädd för att inget kunna göra åt vad jag vet. Rädd för att vakna upp en dag och inse att jag var en av dem, en av dem som inget gjorde, en av dem som bara stod där- en av dem som med sin tystnad höll med. Aktion är enda medlet. Jag vill viga mitt liv åt kampen- den kampen som vi alla måste bidra till. Den kampen som bara likgiltighetet och de fördömmande regerande  ta ifrån oss. De är på bra väg, jag dras in och ut ur den blåa dimman. Dimman som inte får dig att vakna till med sin kyliga humiditet utan dimman som lägger sig som ett lock över huden- som slutar andas, den gelé-aktiga dimman som lägger sig som en hinna längs venerna och artärernas inre väggar likt resultatet av de tanke fattigas onormalt höga cholesterol. 

låt oss vara bättre än så- säg mig snälla att det finns hopp.

Jag gråter mig till sömns- tankarna är fokuserade.

Mitt hopp är att omvända den ännu ej dominerande upgivenheten till motivation